Luren är ett av våra allra ålderdomligaste instrument. Mest kända är antagligen de praktfulla bronslurar, som man har funnit i lämningar och avbildningar från bronsåldern, ca 4000 f.Kr. – 500 e.Kr. Dessa lurar har ornament som pekar på förebilder hos trälurarna. Dessutom har man funnit rester av näverlindning på några av dessa.

Trä såväl som näver är förgängliga material som normalt bryts ned fort av tidens tand. Dessutom utgör en gammal, trasig, eller utsliten lur ett ypperligt tändmaterial. Även om näverluren skulle vara lika gammal som människan kan vi därför inte förvänta oss att hitta hur gamla fynd som helst. De äldsta fynden av regelrätta trälurar kommer från vikingatid, ca 900-tal.

Näverluren har en central plats i fäbodväsendet som signalinstrument och som ett medel att hålla rovdjur och andra farliga skogsväsen på avstånd. Fäbodkulturen anses innehålla element av äldre för-agrar kultur med spår ända tillbaks till tidig järnålder. I den medeltida byordningen användes ofta en lur eller en trumma beroende på naturförhållande som medel att sammankalla bystämman.

I många städer användes samtidigt lurar av nattvakter som en gång i timmen signalerade att allt var lugnt från stadens kyrktorn eller liknande. Den här seden lever fortfarande kvar i Ystad i Skåne.

På norska Vestlandet har man använt långa näverlurar för att leda in fartyg i fjordarna vid dåligt väder.