SOCIALA ÅTERBLICKAR PÅ TIDIGARE MILLENNIER OCH MANSÅLDRAR

När man vill göra en återblick på vår svenska sociala historia, är det frestande att börja med ättestuporna under vikingatiden och tiden då ovälkomna barn gömdes i skogen till föda åt vilda djur. Under den tiden var människosynen för våra öron så grym att vi lämnar den därhän och går istället fram ett par hundra år till 12-1300-talet. Det var först då det sakta och under stort motstånd började hända något i positiv riktning

När det gällde att vårda de gamla och sjuka, var det i den äldsta traditionen ättens och familjens privata angelägenhet. Det räknades som en hederssak att ta hand om sina egna.

Redan i de gamla landskapslagarna från 12-1300 talet påtalades barnens skyldighet att försörja sina orkeslösa föräldrar. Den grundtanken har sedan levt kvar i vårt folks medvetande i närmare 700 år. Detta bekräftas av att man så sent som i april 1916 kunde läsa följande i ett fattigvårdsprotokoll: "… beviljades henne ett tillfälligt understöd af 10 kronor, dock med framhållande af att hennes vuxna och arbetsföra barn borde försörja och vårda sin moder..." Ett år senare står i ett annat sockenprotokoll,: "… nämnden beslöt sända en skrivelse till … med begäran att han, som var i goda omständigheter, öfvertager den del af det underhåll fattigvården nu utbetalar till änkan S…, hans moder." Vi glömmer det sena årtalet för en stund och går tillbaka till äldre tidevarv för att se hur det var för dem som då saknade anhöriga "i goda omständigheter" när misären nalkades. Vågar vi idag tänka tanken fullt ut, att det enda som stor till buds, var allmosor och andras godtycke och välvilja som ofta räddade deras liv? Men faktum är, så var det. Ansgar hade, ännu idag lite omtvistat, kommit hit med kristendomen och satte spjärn mot asatro och vidskepelse och inhuman människosyn. Munkarna byggde kloster, t.ex. Johanniternas kloster i Eskilstuna. Där inrättades ett hospital i slutet på 1100 talet som bedrev både kroppslig och medicinsk vård. Men i vårt avlånga land var det bara ett fåtal som kunde få hjälp av munkarna. Klostren låg inte allt för tätt vare sig då eller nu.

I det skedet blev det i alla fall förbjudet att sätta ut ovälkomna barn i skogen bland de vilda djuren. Tyvärr saknas bevis på hur det var med förbudets efterlevnad.

En annan god sak som följde i kristendomens spår var, att man började ge vissa trälar frihet. Den s.k. Skarastadgan från 1335 avskaffade i princip träldomen, men bara i princip, för den fortsatte ännu en lång tid.

(Fråga är, om man inte även idag kan finna trälar, om ock-så i en annan form. T.ex. indoktrinerade tanketrälar?) Inledningsvis nämndes att det var familjen och ätten som tog hand om föräldragenerationen och sina närmast anhöriga, men där hade inte trälen, den obesuttne, den sjuke eller pestsmittade mycket att hämta. Farsoter av olika slag låg i luften vid den här tiden. Då kom klosterväsendet och kyrkan väl till pass, och det blev en dygd att ta hand om fattiga och sjuka. Klostren blev de första att inrätta hospital för de spetälska och svårt sinnessjuka, och helgeandshusen tog hand om de gamla och helt utslagna. Men tillgängligheten var inte stor för den breda allmogen i ett glest befolkat och avståndslångt land. Detta framgår tydligt av uppgifter i landskapslagarna där det bland annat står:

"… vanföra eller fattiga föras mellan byar och bönder, då var bonde är skyldig att hålla dem kost under ett dygn…Gud vill ej glömma den som vill gifva den fattige husrum…"

Om vi läser mellan raderna ser vi, att även på den här tiden måste den svage vara stark för att orka ambulera mellan sina olika sjukläger. Här kan vi också se förstadiet till den senare påbjudna rotegången.

15- 16- och 1700 talen blev kungamaktens sekler när det gällde både krig och den sociala omvårdnaden. Man satte kyrkans och klostrens roll på undantag. Redan Gustaf Wasa gav år 1533 ut en detaljerad förordning om hur helgeandshusens verksamhet för de fattiga och sjuka skulle bedrivas.

Kyrkoordningen år 1571 föreskrev bl. a. att varje socken bör uppföra sockenstugor och fattighus, och föreskrev sam-tidigt om kyrkokollekt till de fattiga.

Gustaf II Adolf tog 1624 initiativ till tiggeriförordningen med sk. ”tiggarpass” och lagstadgade om fattigstugor och barnhus, som kyrkoordningen från år 1571 redan förordat. I 1628 års lag fastslogs att "varje härad och socken skall se till att föda sina egna fattiga på sätt de finner vara bäst". Men det var inte så lätt att hitta det bästa sättet, då sockenkassan även på den tiden ständigt var tom.

Vi lämnar här de medeltida seklerna, även om mycket mer finns att notera från den tidens sociala utveckling och kliver in i 1800 talet.

Mellan c:a 1750 och 1860 fördubblades vårt lands folkmängd från c:a 1,8 – till 3,5 miljoner invånare, något som inte förbättrade den sociala situationen. Från 1800 talets mitt och framåt, får vi en ny snabbväxande befolkningsgrupp, den obesuttna gruppen. Den bestod av torpare, backstugusittare och olika hantverkare. Detta var en följd av att de allt större bondefamiljerna inte kunde få ut tillräckligt bärkraftiga arvslotter åt sina barn. Hemmansklyvningarna och laga skiften gjorde att det uppstod backstugor och små torpställen där bosättaren delvis fick bryta ny mark för sin försörjning.

Under 1850 talet kom också skolundervisningen som obligatorium även för de breda folklagren. Myndigheterna insåg äntligen att läs- och skrivkunnighet var ett måste för en social utveckling. Men det gick trögt under de första decennierna. Barnens friska och kvicka armar och ben behövdes bättre för familjens försörjning än att nöta skolbänken i tider av både missväxt och hungersnöd.

Vid den här tiden föddes också en ny företeelse för de gamlas försörjning och vård, åtminstone för den mer välbeställda bondebefolkningen, nämligen ”undantaget” och ”un-dantagsstugan”. Även den var en följd av den inavlade meningen att barn skulle ansvara för sina föräldrars väl och ve på ålderdomen.

När ett eget valt, eller påtvingat generationsskifte på lantgården var förestående, lät den "som så hava kunde", uppföra en undantagsstuga på gårdens mark dit de gamla drog sej tillbaka. Där levde de till sin död på det kontrakterade underhållet, det sk. ”undantaget”. Det här var naturligtvis också på både gott och ont. Det kom ju så gott som alltid in en ny part i familjen, en måg eller sonhustru, och i de flesta fall gick det mycket bra. Men det finns, tyvärr, många nedteckningar, bl.a. i tingsprotokoll, på tragedier som i en del fall slutade med döden.

Men hur var det för den kategori som inte hade en undantagsstuga att flytta till?

I och med 1847 års fattigvårdslag följde bestämmelser för varje kommun att svara för de åldrade och fattiga. Men vårt land är långsträckt och förhållandena mycket olika. Gemesamt för både syd och nord var att alla kommuner var fattiga så fort det gällde den sociala omvårdnaden. Fattighusen var få och små och i alla avseenden otillräckliga, och fattighjonen många.

För att råda bot på omvårdnadsbristen, blev det nu som rotegången blev en lösning för de gamla och utblottade. För att göra historien kort innebar det att socknarna indelades i rotar med ett visst antal skattebönder inom varje rote. Bönderna hade skyldighet att ta emot de ambulerande fattighjonen för viss fastställd tid. Hos dem fick hjonen mat och husrum mot att de hjälpte till efter sin förmåga, som i många fall utnyttjades långt utöver deras mentala och fysiska hälsa.

På en del håll i landet uppfördes sockenmagasin där skatteböndernas s.k. ”skattesäd” förvarades och delades ut till de behövande. I många fall användes en del av säden i dessa magasin som ersättning för de barn och gamla som såldes på auktion till lägstbjudande, en vanlig företeelse under 1800 talet för den totalt utblottade.

Ett av många barn, Lina Pärsdotter, som blev bortauktionerad på detta grymma sätt under 1880 talet, har jag autentiskt följt i min bok "Repslagarens ättlingar". Märkligt nog dröjde det ända till år 1919 innan det blev i lag förbjudet att sälja föräldralösa barn, fattiga och gamla på offentlig auktion.

Det är väl dokumenterat i Social Tidskrift från åren 1907 - 1912 hur människoauktionerna gick till och förberedelserna för dem. Där berättas t ex om, hur man vid folkskolans avslutning lät s k ”sockenbarn” sitta längst bak i skolsalen på bänkar utan ryggstöd. Man gjorde det, som det beskrevs, av praktiska skäl. Hugade spekulanter på billig arbetskraft kunde då lättare komma åt att klämma och känna på barnens armar och axlar, och förbereda priset till den kommande auktionen. Det gick efter samma mönster, som då man köpte kor och hästar på marknaden. Skillnaden var sannerligen inte stor.

1907 beskriver den då välkände liberale socialpolitikern C. H. von Kock de hjärtslitande scener som utspelades i kyrkor och sockenstugor runt om i vårt land, då människor ”bytte ägare”. Det var de fattigaste det gällde. Särskilt svårt var det när syskon eller äkta makar skildes åt på det här grymma sättet, och hamnade hos de personer man med fog hyste fruktan för. ”Kontraktstiden” varade ibland endast ett år i taget, ibland kortare tid. Detta innebar, att personer som inte höll måttet kunde bli bortauktionerade 25-30 gånger under sin livstid.

Pigan Marit Larsdotter, som var dövstum och epileptiker, var en av dem. Då hon en söndag kom till kyrkan för att få en ny husbonde, uppenbarade sej ingen spekulant. Ny auk-tion utlystes till kommande söndag, och då gick hon under klubbslag bort mot ersättningen tre tunnor havre och tre riksdaler kontant för ett år. Priset för henne ansågs vara ”jämförelsevis högt”, men hon tillhörde ju den kategori som man ansåg "inte hålla måttet".

Det var också vanligt att föräldralösa, eller av andra orsaker utsatta barn, blev placerade på fattighuset tillsammans med hjonen till dess de konfirmerats och blev tillgängliga som billig arbetskraft.

I boken Bondens år och bagarens bilder, berättar författaren Olle Häger om en bonde i Hälsingland som förde dagbok under tjugo år i följd. Han skriver i dagboken, att han ända fram till 1918 städslat flera drängar och pigor från fattighuset efter deras konfirmation.

Den ovan nämnde C H von Kock blev, efter att 1919 års fattiglagstiftning trätt i kraft, av regeringen utnämnd till vårt lands förste fattigvårdsinspektör. Efter kompletterande lagstiftning blev han 1926 också barnavårdsinspektör.

Kan vi idag med fullt fog påstå att 700 år av samlade erfarenheter i grunden förändrat våra sedvänjor, empatier eller omsorgen om dem som i nutid befinner sig på nedersta trappsteget?

För att avge ett svar, kan jag inte låta bli att kort berätta historien om NN, ett barn från nedersta trappsteget som en tid vistades i mitt barndomshem.

I min hembygd hände omkring 1930 ett incestfall. En nästan 15 årig flicka fick efter sin fars våldtäckter en son med honom. Fadern satt sju år på Långholmen för sitt dåd, och pojkens mor fick ta plats som piga på fattigstugan där hon fick ha barnet med sig. Pojken fick i stort sett kärlekslöst tillbringa sina första fyra år i en spjälsäng inne på pigkammaren utan annan omvårdnad än mat och blöjor. Modern förmådde aldrig känna kärlek till sin son, inte då och inte senare.

Efter de fyra åren kom nya befälhavare i kommunens tjänst och allt uppdagades. Pojken blev då placerad som foster-barn i mitt barndomshem för tjugofem kronor i månaden, allt inräknat. När han kom kunde han inte prata, endast stöna fram det han försökte förmedla. Han kunde inte gå och röra sej normalt för sin ålder, och hade inget begrepp om hygien. Vad kunde man begära efter fyra år i en spjälsäng? Men det visade sej mycket snart att han var normalbegåvad, och efter ett år med kärleksfull omvårdnad var han som vilken annan femåring som helst, så när som talet som inte hunnit ikapp.

När fadern avtjänat sitt straff och kom hem igen, ansåg han som sin rättighet och skyldighet att försöka ta reda på var NN befann sig. Det hade varit en väl bevarad hemlighet även för modern och övrig släkt. Han lyckades spåra upp honom, och en dag kom han cyklande på besök till vårt hem. Men barnavårdsnämnden tyckte inte att hans besök passade sig. En av kommunens betrodda män bodde i byn och var inte sen att avlägga rapport. Efter några dagar kom en av socknens få droskbilar med två övermyndiga tjänstemän oanmälda in på gårdsplanen. Utan normalt resonemang, men i hård kommandoton, formligen kidnappades pojken. Han fick i hast lämna hemmet så gott som utan annan utrustning än det han hade på sig. De gav sig iväg med honom utan att lämna tid för ett ömmande farväl och utan att lämna adress på nästa vistelseort. Var kunde vi i den situationen se någon förändrad människosyn efter 6-700 års social utveckling?

NN, som i skrivande stund fortfarande lever i "goda omständigheter", var borta i mer än 30 år innan han själv gav sig tillkänna och sökte kontakt med vår familj. Han var då välbeställd skomakare med egen verkstad i en norrländsk småstad, och som hobby en mycket god dragspelare.

Jo då, visst har den sociala utvecklingen och människosynen förändrats från 1300 talet och fram till vårt 2000 tal, det bevisas och besannas av den här tillbakablicken med plats för läsarens egna reflektioner. Vi kan ju t ex också reflektera över att vi idag under 2000-talets första mansålder har tio tusen hemlösa/bostadslösa/uteliggare i vårt land, och jämföra hur många vi ev. hade år 1900 i relation till antalet invånare. Även det området ryms inom den sociala utvecklingens domäner i, som så ofta säjs, ”ett av världens rikaste länder".

Nu har vi tagit steget in i ett nytt millennium med nya förväntningar på ytterligare utveckling och framsteg. Men för många är det skrämmande och oroande att uppleva, att vår sociala välfärd på många områden av olika skäl utsätts för stora prövningar. Nu lämnas välfärden ofta ut på entreprenad, ett välfunnet och vackert ord. Men vari ligger skillnaden mot tidigare offentliga auktioner till lägstbjudande? Frågan är fri, och svaret är Ditt.

© Göte Ingelman