Börjar man lyssna på The Smiths vid rätt tidpunkt och vid rätt ålder sägs det att man för alltid är förlorad. Att man aldrig riktigt kommer att kunna gå vidare från The Smiths. Ingenting är förmodligen mer sant. För The Smiths är inget band som man lyssnar på i bakgrunden. The Smiths är ett band som får dig att börja tänka efter, ifrågasätta och framförallt inse att du faktiskt inte är själv med alla dina fel och problem.

Allt folk som är riktigt nere med popmusiken har en artist eller ett band, som verkligen fick dem att förlora sig i musiken. För många har The Smiths haft denna roll. De har varit bandet som guidat dem genom musiken, böcker och fått dem att se världen från ett annat håll. Och det är väl egentligen det kultur egentligen handlar om? Att beröra människor, att få dem att se saker ur ett annat perspektiv och vilja förändra världen. The Smiths var verkligen ett sådant band.

Johnny Marr var en jävel på att skriva melodier, men desto sämre på att skriva texter. Därför letade han febrilt efter någon som kunde skriva texter till hans musik. Han hittade en kille vid namn Steven Patrick Morrissey – en person som var förlorad i böckerna och musikens värld. Hans högsta dröm var att bli musikjournalist men efter att ha blivit nekad fem gånger gav han upp. Han bildade istället The Smiths tillsammans med Marr. Namnet The Smiths, var en reaktion mot alla andra band som tog så komplicerade bandnamn som möjligt. Marr och Morrissey valde därför ett av de vanligaste efternamnen som bandnamn för att helt gå emot strömmen. (Andres Lokko, Feber – The Smiths ett band som aldrig tystnar)

1982 stod The Smiths som band för första gången på en scen. De fortsatte sedan att göra sporadiska gig och blev efter ett tag erbjudna ett skivkontrakt av det klassiska bolaget Factory, som bland annat hade Joy Division i sitt stall. Smiths tackade dock nej till erbjudandet och skrev istället på för det lilla indiebolaget Rough Trade. Som förstasingel släpptes Hand in glove och den blev snabbt en stor hit i undergroundkretsar. Pressen var lyrisk över låten, en del beskrev den till och med som den vackraste kärlekssången på flera år. Nästa låt att släppas som singel blev This Charming Man och när även den blev en succé var det givet att ett album skulle ges ut. Albumet var självbetitlat och fick ett mycket gott mottagande i pressen. The Smiths växte nu enormt och när det var dags att släppa bandets andra skiva gjorde de det med en kontroversiell titel, Meat is Murder. Albumet gick direkt in på Englandslistans förstaplats och framtiden såg. trots de dystra låtarna, mycket ljus ut för The Smiths.

Tredje albumet är dock det som brukar räknas som milstolpen i The Smiths historia. The Queen is Dead är ett mästerverk med tio rakt igenom fantastiska låtar med, There is a light that never goes out, som absoluta höjdpunkt. Bandet fick trots succéskivan problem. Craig Gannon hade ett mycket svårt drogberoende och beslutade sig för att hoppa av bandet, hans ersättare blev Aztec Camera. Hans tid i bandet var dock mycket kortvarig, när Craig Gannon blivit bättre ville han komma tillbaka. Morrissey och Marr tog beslutet att ge tillbaka Gannon hans plats i bandet istället för Camera som fick sparken. Detta var början på stora interna problem i Smiths. Johnny Marr började att jobba med andra artister, framförallt Billy Bragg, vilket upprörde Morrissey. Irritationen mellan de båda jättarna fortsätte att växa. Men precis som The Beatles lyckades få ihop en sista skiva (Let it be), lyckades The Smiths få ihop Strangeways here we come. Johnny Marr säger sedan i augusti samma år att han har övergett bandet, men det är först i september som det slutgiltiga beskedet kommer. The Smiths existerar inte längre som band. En era är över.

Många anser att The Smiths hade mycket mer att ge än det material som de faktiskt fick ut. Personligen är jag snarare glad att sagan tog slut där den gjorde. För The Smiths var ett band som man verkligen inte ville skulle göra en dålig skiva. Jag ville inte se ett 50-årigt band åka runt och sjunga om tonårsångest. Kanske är det därför jag aldrig har gillat Morrisseys soloskivor. Precis som Neil Young sjöng och Kurt Cobain skrev i sitt självmordsbrev:
”It’s better to burn out than to fade away”
Vi hade haft en bättre värld om fler popstjärnor hade förstått innebörden i den meningen.