När jag var barn älskade jag listor. Det spelade ingen roll vad de handlar om – så länge det var någon form av lista så älskade jag att läsa dem. Intresset har inte sjunkit med åren – tvärtom. Sedan jag läste High Fidelity för några år sedan har min fascination för listor bara ökat. Därför känns det som en självklarhet att lista de fem låtar jag tycker är bäst med The Smiths, Velvet Underground och Beatles.

The Smiths

5. Girlfriend in a coma
Girlfriend in a coma är utan tvekan det bästa spåret på “Strangeways here we come”. Till skillnad ifrån de flesta andra Smithslåtar låter den väldigt poppig med en syntslinga som är genial. Morrissey sjunger låten så lent att håret på mina armar står lika högt som punkarnas tuppkamer på plattan. Girlfriend in a coma är även unik på det sättet då det är enda Smithslåten som jag lyssnat extremt mycket på men inte har något direkt förhållande till texten. Ett utmärkt exempel på Johnny Marrs genialiska låtskriveri.

4. I know it’s over
Känslan av att tro att den här gången är det på riktigt för att sedan upptäcka att tjejen man älskar är helt ointresserad av en, är bland det värsta man kan vara med om. Och ingen, ingen kan sätta ord på det lika bra som Morrissey. Det här är förlorarllåten över alla andra och jag älskar varenda sekund av det. Kom hem trött efter en misslyckad kväll, släck ljuset, lägg dig på golvet och sätt på ”I know it’s over” och jag lovar dig att du kommer känna det som om någon kört tusen knivar genom bröstet på dig.

“It's so easy to laugh
it's so easy to hate
it takes strength to be gentle and kind
it's over, over, over”

3. Please, please, please let me get what I want
Ibland har man ovanligt mycket vax i öronen och det krävs att man får höra en låt ur ett annat perspektiv för att förstå det geniala i den. Precis så var det med Please, please, please let me get what I want. Det var inte förens Josh Rouse, en fullvuxen man, gick upp med sin gitarr och spelade låten som jag förstod varje rad och insåg att det här var orden jag velat säga i hela mitt liv men själv aldrig klarat av att uttrycka.

”Good times for a change
See, the luck I've had
Can make a good man
Turn bad”

Ända sedan dess har låten spelats varm i min cd-spelare och för min skull, försök att hitta en bootleg med Josh Rouse där han sjunger, Please, please, please let me get what I want – du kommer inte att ångra dig.

2. There is a light that never goes out
Ingen låt befäster att Morrissey inte var som andra när det gäller att skriva låtar och att tänka, som There is a light that never goes out. En vanlig person hade valt att säga ”jag älskar dig” till flickan som han ville visa sin kärlek för. The Smiths och Morrissey valde dock aldrig såna enkla vägar – istället uttryckte han sig som följande:

“And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine”

Vad jag dock gillar mest i låten är känslan av att åka i en bil och aldrig vilja åka hem – för när man kommer hem så vet man att där väntar ingenting annat än ensamheten. När jag känner den där tomheten så brukar jag och en kompis sätta oss i bilen, sätta på ”Racing in the streets” med Bruce Springsteen och åka på mörka vägar tills ögonen inte orkar vara öppna mer. Precis då vet jag exakt hur Morrissey känner sig.

1. Half a person
Half a person låg ursprungligen som en b-sida på, Shoplifters of the world unite. I de flesta fall hade det känts konstigt att en b-sida kan vara ett bands bästa låt, men i The Smiths fall känns det bara naturligt. The Smiths var nämligen ett band som ville att allting skulle vara perfekt – allting som kom ut från dem skulle säga något och framförallt, betyda något.

Anledningen till att jag håller Half a person så varmt om hjärtan är för att den på ett utmärkt sätt lyckas fånga Smiths desperation och Morrisseys alla fel i en 3.36 minuter lång poplåt. Uppgivenheten är den jag identifierar mig med, att ha älskat en tjej under en väldigt lång tid och försökt anpassa sig till hennes krav för att sedan bli nobbad med orden att jag gillade dig bättre som du var förut, får i alla fall mitt hjärta att gå sönder.

”And if you have five seconds to spare
Then I'll tell you the story of my life
Sixteen, clumsy and shy”

Fantastiskt.

Velvet Underground

5. Sunday Morning
Velvet Undergrounds bästa skiva är utan tvekan, Velvet Underground & Nico. Därför känns det självklart att tre av fem låtar på den här listan kommer just därifrån. Inledningsspåret på skivan, Sunday Morning, sätter takten för hur resten av skivan kommer att låta med sin eftertänksamhet och monotona ljudbild. Av någon anledning är söndagar alltid den dagen då jag tänker som mest. Antingen på hur skönt allt är eller på allting som försvunnit och som jag saknar. Precis detta lyckas Lou Reed skildra i Sunday Morning.

”Watch out, the world's behind you
There's always someone around you who will call
It's nothing at all

Sunday morning and I'm falling
I've got a feeling I don't want to know
Early dawning, Sunday morning
It's all the streets you crossed, not so long ago”

4. I’ll be your mirror
Av någon anledning är det alltid de lugna låtarna som jag lättast fastnar för på ett album. När sångaren blottar sitt hjärta, låter oss ta en titt på dens liv och framförallt får höra historien bakom den ledsna rösten, faller jag alltid handplatt. Hur bra jag än tycker att Sweet Jane och Heroin är när jag lyssnar på dem eller sätter på de låtarna på en fest, är det alltid de lugna låtarna jag återvänder till när det väl gäller. De fungerar som en sorts öppen famn som alltid finns där när jag som bäst behöver dem. Och just I’ll be your mirror är en av de mest använda famnarna.

Nico, som sjunger låten, gör det med en så spräcklig röst att jag varje gång går sönder. Texten som handlar om en flicka som inte ser hur vacker hon är, är så fylld med kärlek att man blir alldeles varm inombords. Om jag hade varit rockjournalist hade jag kallat det här för magiskt. Nu låter jag bli.

”I find it hard to believe you don't know
The beauty that you are
But if you don't let me be your eyes
A hand in your darkness, so you won't be afraid”

3. Sweet Jane
Vad jag älskar med Velvet Underground är de mörka melodierna, de svarta texterna och de monotona sångerna. Därför känns det fel att ha med Sweet Jane på den här listan – men jag kan bara inte låta bli. När det somriga introt sätts igång och Lou Reed sjunger med en kaxig, avslappnad röst är jag helt förlorad. Hela låten får mig att vilja sätta mig i en bil, köra ner till stranden med stereon på högsta volym och bara skrika, sweeeet jaaaane! Fenomenal sång på ett underskattat album.

“Standing on the corner, suitcase in my hand,
Jack is in his corset, and Jane is in her vest, and, me,
I'm in a rock'n'roll band. Huh!”

2. Heroin
När folk berättar om att de fick kippa efter andan när de hörde en viss låt för första gången brukar jag alltid avfärda det som klyschor. När man hör en låt första gången brukar man oftast nicka instämmande och säga, det här är mycket lovande, spela den igen. Det är bara en gång i mitt liv som det inte varit så – bara en gång jag känt direkt, att fan det här var bland det bästa jag hört och slagit näven i luften. Jag kommer ihåg det som det var igår – jag hade köpt Velvet Underground & Nico och satt hemma för att lyssna igenom skivan. När jag kom till spår sju hörde jag en gitarr spela ett försiktigt intro som hela tiden stegrades – när Lou Reed sedan försiktigt börjar sjunga för att sedan öka och öka – ja, då var lyckan fullkomlig.

Det jag framförallt älskar i Heroin är upp och nergångarna i låten. När man precis tror att den ska explodera tar Lou Reed ner låten på marken. Jag har aldrig testat Heroin men vet precis hur det är. Det är precis som den här låten – att sväva mellan att bara flyta runt till att sväva på molnen. Och framförallt – vara övertygad om att man kan nå det där kungahuset bara man vill.

“I don't know just where I'm going
But I'm gonna try for the kingdom, if I can
'Cause it makes me feel like I'm a man
When I put a spike into my vein
And I'll tell ya, things aren't quite the same
When I'm rushing on my run
And I feel just like Jesus' son
And I guess that I just don't know
And I guess that I just don't know”

1. Pale Blue Eyes
Jag må vara i minoritet, men jag är av den åsikten att det var bra att John Cale lämnade Velvet Underground. Utan hans avgång hade förmodligen Velvet Underground fortsatt på sin experimentella bana och inte gjort det tredje, lugna, självbetitlade albumet. Och om det albumet inte hade kommit hade världen aldrig fått höra Pale Blue Eyes, vilket i mina ögon är en stor förlust. Pale Blue Eyes är uppbyggd på bara två ackord och det är allt som behövs för att framföra en av världens bästa låtar. Genom hela låten går en lugn men drivande gitarr och en taktfast tamburin, tillsammans bygger de två instrumenten upp en fantastisk stämning.

Vad som dock är än bättre är Lou Reeds röst. Jag tror aldrig han har sjungit lika berörande, lika bra som han gör i Pale Blue Eyes. Varje ord han säger är på allvar och det hörs ända ner till hjärtat. Musik när den är som bäst.

”Thought of you as my mountain top
Thought of you as my peak
Thought of you as everything
I've had but couldn't keep
I've had but couldn't keep”

The Beatles

5. We can work it out
Min favoritartist av alla band/artister är Bruce Springsteen, främst på grund av hans förmåga att kunna förvandla poplåtar till långa berättelser. The Beatles är hans motsats – de gör varje låt till en kort betraktelse av en period i deras liv. We can work it out är en utmärkt sådan betraktelse. En låt som handlar om att livet är för kort för att hålla på att bråka och framförallt, att man alltid ska försöka reda ut saker i den mån det går.

4. I feel fine
I regel är det de enkla poplåtarna med Beatles jag gillar. De låtarna när de inte strular till det utan låter melodin stå för sig själv. ”I feel fine” är en utmärkt sådan låt. När det gäller musik vill jag att den ska lyfta upp mig, ta mig till en annan värld – bort ifrån all tristess som min vardag utgör. Allt det här gör ”I feel fine”. Den sätter mig i en annan värld där jag lyssnar på låten, sitter på en kulle med världens vackraste flicka och ler sådär fånigt som man gör när man är nykär – och precis då är livet perfekt.

“I'm so glad that she's my little girl
She's so glad she's telling all the world
That her baby buys her things you know
He buys her diamond rings you know
She said so
She's in love me with me and I feel fine”

3. Hey jude
Hey Jude är en låt jag har väldigt komplicerat förhållande till. Det är den första låten jag lärde mig spela på gitarr – det är dock inte därför jag gillar den – tvärtom. Faktum är att jag bara för ett år sedan inte gillade låten särskilt mycket. Jag avfärdade den som seg, för lång och allmänt tråkig. Det var först förra året som jag omvärderade den åsikten. I introt till filmen The Royal Tenenbaums spelas Hey Jude i en instrumental omarrangerad version, och helt plötsligt slog det mig vilken fantastiskt sång det här var. De fantastiska stråkarna, körerna, melodin – ja, allting som jag tidigare avfärdat som strunt var nu perfekt.

Låten är dessutom en väldigt vacker låt om att aldrig ge upp. En påminnelse om att man inte alltid behöver bära hela världen på sina axlar, att man ibland kan slappna av och bara jaga den där flickan man så innerligt vill ha.

2. Here comes the sun
George Harrison var “the junior” i Beatles och fick nästan alltid stå tillbaka för Lennon och McCartneys viljor. På den här sången får han dock äntligen visa upp sin briljanta låtskrivarförmåga – och som han gör det. Den inledande gitarrslingan kommer lika försiktigt och glädjande som våren brukar göra. På samma sätt som det spritter i hela kroppen när man ser årets första tussilago – lika glad blir jag när jag sedan hör trummorna sätta igång och texten tar fart.

“Little darling, it's been a long cold lonely winter
Little darling, it feels like years since it's been here
Here comes the sun, here comes the sun
and I say it's all right”

När George Harrison för ett tag sedan gick bort var det många som sörjde över att han lämnat jorden. Jag däremot, satte på Here comes the sun och fick det där leendet igen, för jag vet att det är precis så George hade velat ha det. Att man kommer ihåg honom för det han gjorde – inte som medlemmen i Beatles som precis dött.

1. Let it be
När jag blev riktigt förälskad i musik försökte jag aldrig på allvar att utforska The Beatles. De kändes så uttjatade och tråkiga ett band kunnat bli. När jag vältrade mig i gamla Stone Roses, Velvet Underground och Broder Daniel skivor, kändes det som att Beatles var det sista bandet jag skulle hinna med att lyssna på. Allting ändrades dock en sommarkväll.

Varje sommar brukar vi vara i Tylösand och när jag med en kompis en dag satt på stranden där kom ”Let it be” utströmmande ifrån radion. Sedan dess har jag varit evigt förlorad i The Beatles. Låten kändes så ärlig, så direkt att det nästan gjorde ont. Vi var ganska nere vid det här tillfället och det kändes som att Let it be var guds sätt att försöka muntra upp oss (att jag inte tror på gud har inget med saken att göra). Den underbara pianoslingan med Paul McCartneys stämma var allt jag någonsin hade kunnat önska mig i det tillfället.

“And when the broken hearted people
Living in the world agree,
There will be an answer, let it be.
For though they may be parted there is
Still a chance that they will see
There will be an answer, let it be.
Let it be, let it be. Yeah
There will be an answer, let it be.”

Trots att jag sedan detta har hittat massor av nya favoriter med Beatles är det alltid ”Let it be” som jag helst återvänder till. Sedan kan folk kalla den fläskkorv eller vad som helst – det rör inte mig i ryggen. För en gång var det här världens viktigaste låt för mig – och även om den inte är lika viktig idag, är den ett del av mitt liv jag aldrig skulle vilja vara utan.