Ramones är ett enormt stort band som har påverkat massor av människor genom deras musik. Ungdomar som har hört Ramones och deras enkla treackordslåtar har startat egna band och tänkt, kan Ramones så kan vi också. Trots Ramones storhet så är de givetvis också influerade av andra band – den kanske allra största influensen är Velvet Underground.

CBGB är en legendarisk klubb i New York, där de flesta punkband värda namnet har uppträtt. CBGB har haft en enorm påverkan på punkscenen och utan den klubben är det inte säkert att punkrocken alls hade varit lika stor som den är idag. De stora banden födde där morgondagens stjärnor med sin energi. Velvet Undergrounds inflytande på punkrocken kan därför lätt associeras till CBGB. I Roman Kozaks dokumentär av klubben, This ain’t no disco, så tar han fram teorin att utan Velvet Underground hade det inte funnits något CBGBs. 1

Velvet Underground var således förfäderna av punkrocken och kom att sätta normen för hur den skulle låta. En drivande melodi dränkt av distade gitarrer. När Ramones sedan skulle ta vidare stafettpinnen och föra punkrocken ett steg längre var det just detta som de tog tillvara på. Nästan alla Ramones låtar är uppbyggda i ett 4/4 tempo där melodin driver framåt som ett lokomotiv. Man riktigt hör influenserna eka tillbaka till Velvet Underground. 2

Velvet Underground kom inte bara att sätta standarden för hur musiken skulle låta, utan även hur man skulle se ut. Detta anammade givetvis Ramones också. Velvet Underground uppträdde alltid i svart, med solglasögon för att på nått sätt avskärma sig ifrån publiken och visa att, hey det är vi som är rockstjärnorna. Ramones körde vidare, likt alla andra punkband, på samma spår. På varje bild och spelning såg man Joey Ramone och hans grabbar iklädda svarta skinnjackor med slitna jeans eller allra helst, svarta byxor. 1

Referenser
1 - http://www.johnny.moped.btinternet.co.uk/punk/webpunk/webpunkpage_loureedand
thevelvetundergroundsinfluenceonpunk_part4_page3.html
2 - http://electronictiger.com/reviews/its_alive.htm

Diskussion kring Ramones
Ramones har enligt mig tagit två saker ifrån Velvet Underground som hörs i varje låt. Dels enkelheten, att alltid försöka göra låten så enkel som möjligt, behövs det bara två ackord så behövs det bara två ackord. Det är ingen idé att strula till det när det kan vara enkel. Den andra saken är givetvis den drivande melodin – att bakom de där gitarrerna låg det alltid en melodi som drev låtarna framåt.

Som jag nämnt tidigare så sa Brian Eno en gång att alla som lyssnade på Velvet Undergrounds första skiva ville starta ett eget band. Samma sak är det med Ramones. Anledningen till att de också kom att bli ett sådant band är att de tog tillvara på det de gillade hos Velvet Underground på ett ypperligt sätt. De gjorde låtar som gjorde samma sak med dem som lyssnade som Velvet Underground en gång hade gjort med dem – nämligen inse att det inte är så svårt att skriva musik. Någonting att säga, en gitarr och trummor – sedan har man ett eget band och kan revolutionera världen.

Trots att Ramones och Velvet Underground kom ifrån samma stad, New York City, hade de inte samma saker att berätta. Vad Ramones däremot gjorde var istället att köra vidare på den punklook som Velvet Underground körde med. Detta är inte särskilt konstigt, då det är lättare att få spelningar på punkklubbar om man dessutom ser ut som en punkare. Att de förmodligen tyckte Velvet Underground var enormt coola hade nog också ett väldigt stort finger med i spelet.

Avstickare
Jag hade kunnat göra den här avstickaren till en hyllning till Ramones. De är ett band som verkligen har betytt mycket för mig. Istället väljer jag dock att lämna ordet till Lennart Persson och hans suveräna artikel om Ramones som publicerades på feber.

”En dag möter jag The Ramones; i Köpenhamn, i början av maj 1977, några månader efter utgivningen av deras andra album. Jag vecklar naturligtvis in Joey Ramone i en lång och besvärlig diskussion om allt det här med image och musik och trovärdighet och vad som är "real" och vad som inte är det. Jag tror inte att han fattar hälften av vad jag yrar om.

Till sist säger han, aningen irriterad: - It's only rock'n'roll, for Christ's sake! Och lite senare på kvällen ger de en kort, fantastisk konsert som bara ytterligare en gång slår fast precis det han jagat iväg mig med på eftermiddagen. Jag börjar fatta. Jag behöver inte ta det så förtvivlat mycket på allvar.

De gör vad de gör på blodigt allvar, men vi behöver inte bry oss så mycket om varför eller hur. Vi behöver bara ge oss hän, förhoppningsvis med ett leende på läpparna. Så ordnar allting sig.

Året efter kommer de tillbaka; spelar på en liten källarklubb på Föreningsgatan i Malmö. Efter spelningen står jag, genomsvettig och lycklig i den där smala korridoren bakom scenen. Med ett block i handen som jag inte skrivit en rad i. När Joey går förbi, för att lämna klubben, känner han av någon underlig anledning igen mig, kanske för att han aldrig träffat en mer korkad person. Han böjer sig fram över mitt block, ser att jag inte skrivit något och säger det igen, med ett leende:

- It's only rock'n'roll, man.

Den gången förstod jag precis vad han menade.”