När
The Strokes slog igenom 2001 var det ständiga slagordet, ”det bästa
ifrån New York sedan Velvet Underground”. I varje möjlig
artikel och recension jämfördes The Strokes med Velvet Underground.
En del gick till och med så långt och menade att The Strokes var
en ren kopia av Velvet Underground. De fem killarna i The Strokes tog dock
all uppståndelse med lugn och kommenterade det hela med att de inte
har någonting emot att bli jämförda med Velvet Underground,
då de hela tiden har varit en stor influens. 1
En del går till och med så långt i sin kritik mot The Strokes att de ifrågasätter hela deras existens. När Velvet Underground kom så förstod inte världen direkt, men när världen väl förstod, hade Velvet Underground gjort någonting som förevigt skulle göra avtryck i musikhistorien. Strokes däremot har bara tagit ett vinnande koncept, uppdaterat det lite och släppt en skiva år 2001 istället för 1969. Vidare fortsätter kritiken med att Strokes inte kommer att förändra något inom musiken och är på så sätt ett meningslöst band. 2
The Strokes är inte bara kraftigt influerade av Velvet Underground när det gäller musiken, utan även hela attityden är väldigt lika. Velvet Underground vägrade alltid att rätta in sig i något kommersiellt led. De gick alltid sin egen väg, blev de ignorerade så spelade de bara ännu högre och mer annorlunda. Att Strokes har ett liknande synsätt märks i en intervju med gitarristen Nick Valensi. Han berättar där att Strokes inte heller vill rätta sig in i något kommersiellt led utan allt ska ske på deras villkor. Detta märks framförallt i deras första video, Last Nite. Där spelar de live och videon visar endast bandet ifrån replokalen. Slutsumman för videon blev bara en struntsumma jämfört med en vanlig MTV-video. Strokes vägrar dessutom att ställa upp på pressbilder om de inte själva helt får bestämma hur de själva ska se ut. Detta kan låta som en självklarhet men i en alltmer utseendefixerad bransch är det tyvärr inte det. The Strokes bekräftar också att de fått mycket av sina idéer från Velvet Underground.
"Velvet Underground lived what they played," he adds. "It wasn't a stage act. It was something real." 3
Julian Casablancas, som är både sångare och låtskrivare i The Strokes, säger att han hade en enorm Velvet Underground period när han skrev låtarna på, Is this it? Texterna blev på så sätt ganska så lika Velvet Underground, men det hela handlar om att vi ser på New York på samma sätt. Enda skillnaden är vi ser på New York 2001 och de berättade om New York på 60-talet.
1 - http://www.2-4-7-music.com/newsitems/june01/thestrokes.htm
2 - http://www.freewilliamsburg.com/october_2001/strokes.html
3 - http://www.2-4-7-music.com/newsitems/june01/thestrokes.htm
Diskussion/Reflektioner
kring The Strokes
Att säga att The Strokes är en ren kopia av Velvet Underground och
att de därför saknar existensberättigande, är enligt mig
helt befängt. Musik handlar inte om att vara först – utan
om att göra det så bra som möjligt. The Strokes kanske inte
förändrade historien på samma sätt som Velvet Underground
gjorde, men de öppnade en massa portar för andra band. När
The Strokes fick sitt ordentliga genombrott fick skivbolagen snabbt upp ögonen
för andra New York band och framförallt för garagerocken. Genombrottet
fick så stor slagkraft att alla helt plötsligt skulle ha ett ”Strokes”
i sitt stall. The Strokes banade på så sätt vägen för
bland annat, Black Rebel Motorcycle Club, White Stripes, Yeah Yeah Yeahs och
svenska The Hives.
Diskussionen om att The Strokes skulle vara för lika Velvet Underground
tycker jag också är en smula överdriven. Velvet Underground
har ett mycket råare och monotont sound, medan Strokes har ett mer drivande
garagerocksound. The Strokes är starkt influerade av Velvet Underground
men man målar in sig i ett hörn när man bara koncentrerar
sig på dem som inspirationskälla. Lyssnar man noga hör man
nämligen väldigt mycket ABG Television och Blondie i Strokes låtar.
Det som jag mer fascineras av är att varje individ i Strokes har blivit så tydligt influerade av Velvet Undergrounds sätt att vara som band. Till varje pris försöker de vara sig själva. När jag såg Strokes på cirkus såg man aldrig några rockposer utan de spelade och uppträdde som de alltid har gjort. Att Strokes, trots den kommersiella framgången, fortsätter att ge ett fuck you till musikbranschen som vi känner den, är minst sagt beundransvärt. Precis som de säger handlar det om inte om attityder utan att vara äkta. En attityd kommer och går, medan en äkta människa alltid består. The Strokes och Velvet Undergrounds skivor hade aldrig varit så klassiska och tidlösa om de inte gjorts med den ärligheten de haft.
Slutligen måste jag bara kommentera det jag är väldigt fascinerad av, nämligen texter. Trots att Velvet Undergrounds låtar skrevs 1960 känns de fortfarande aktuella. Man kan även genom att lyssna på deras låtar få en stark uppfattning om hur det faktiskt var i New York på 1960-talet. Likadant är det med Strokes, genom att lyssna på texterna får man en uppfattning om deras syn på New York. Vissa kan säkert beskylla Strokes och Casablanca för att skriva alltför triviala texter, som försvar finns väl egentligen bara att livet är ganska trivialt och att det är så här New York ser ut idag, och gjorde 2001.
Avstickare
Jag önskar att jag hade kunnat inleda den här avstickaren med något
i stilen, ”Första gången jag hörde The Strokes var det
som om att klockorna stannade, jag fick kämpa för att andas –
för låten tog bokstavligen andan ur mig”. Tyvärr så
kan jag inte det. Första gången jag hörde Strokes så
sa jag bara, om det här är rockens framtid så är rocken
död. Men innerst inne så var det något som sa till mig att
det här är bra, när hypen sedan rullade på tänkte
jag att jag skulle ge gruppen en ny chans. Som en blixt från himlen
förstod jag plötsligt allt jag tidigare missat. Jag måste
ha haft ovanligt mycket vax i öronen då, för det här
var ju verkligen så bra som alla sprang runt och sa. Väntan på
fullängdaren blev sedan en lång väntan – under tiden
kunde man dock ladda hem nya låtar från Audiogalaxy. Så
fort någon fått tag på något nytt var jag där
som en hök. Att jag sedan hört nästan alla låtar när
albumet kom var tråkigt, men ändrade inte faktumet att Is this
it, för mig är en av världens allra bästa skivor.
Slutligen måste jag bara få citera lite ur min favoritrecension av, Is this it.
"Det
gör detsamma vad The Strokes låter som ibland. Om introt till "Soma"
påminner om något på Televisons andra album och om beatet
i "Last Nite" är snott från Iggy Pops "Lust For
Life", The Jams "Town Called Malice" eller Martha & The
Vandellas "You Can´t Hurry" kan någon skintorr farbror
i din omgivning säkert påpeka för dig.
Själv hinner jag inte.
Jag vill bara lägga mig på golvet och spela "Is This It"
om och om och om igen.
För att The Strokes får mig att glömma bort allt jag lärt
mig och vilja slänga ut alla akademiska och teoretiska avhandlingar om
rockhistorien som skrivits genom fönstret och bara börja om från
början.
Skala bort, revidera, sudda ut. Nej, jag vet inte vad post-modernism betyder.
Det här är år noll.
Ingenting som har hänt innan The Strokes spelar någon roll när
man trycker på "play" och den korta, intensiva titellåten
bara låter en ana vad som alldeles snart ska hända, vad The Strokes
tänker göra med oss." /Andres Lokko
